I åratal har normen töjts till bristningsgränsen, som ett rep som dragits åt hårdare och hårdare i väntan på att den svarta svanens näbb skall dela den mitt itu. Nu när repet har brustit; knyter vi ihop ändarna, eller ska vi repa upp de dinglande stumparna ytterligare för att se vad vi kan väva av det?
Covid-19 visar oss att fenomenalt snabb förändring är möjlig när mänskligheten är enad kring en gemensam uppgift. Inga av världens problem är tekniskt svåra att lösa; de har sitt ursprung i människors oenighet. Enade är mänsklighetens krafter gränslösa. För några månader sedan skulle ett förslag om att stoppa kommersiellt resande verkat befängt. Likaså vad gäller de radikala förändringar vi nu gör i vårt sociala beteende, i ekonomin och den roll regeringen får spela i våra liv. Covid visar på kraften i vår kollektiva vilja när vi enas om vad som är viktigt. Vad mer kan vi uppnå genom enighet? Vad vill vi uppnå, och vilken värld skall vi skapa? Det är alltid nästa fråga när någon inser vidden av sin makt.
Covid-19 är som en rehabiliteringsinsats som bryter det beroendeframkallande greppet normen har om oss. Att bryta en vana är att synliggöra den, det handlar om att göra den till ett val snarare än ett tvång. När krisen ger vika kanske vi har möjlighet att fråga oss själva huruvida vi vill återgå till det normala eller om det finns något vi sett under det här avbrottet i våra rutiner som vi vill ta med oss in i framtiden. Efter att så många förlorat sina jobb kanske vi frågar oss, huruvida alla de där jobben är de som världen behöver mest, och ifall vårt arbete och vår kreativitet skulle kunna tillämpas bättre på annat håll. Vi kanske frågar oss, när vi har klarat oss utan det ett tag, om vi verkligen behöver så många flygresor, Disneyworld-besök eller mässor. Vilka delar av ekonomin vill vi återställa, och vilka delar väljer vi att släppa taget om. Och baksidan av myntet; vilka av de saker som fråntas oss just nu – medborgerliga friheter, mötesfrihet, suveränitet över våra kroppar, fysiska sammankomster, kramar, handslag och offentligt liv – kommer att kräva att vi utövar en medvetet politisk och personlig kamp för att kunna återställa?
Under större delen av mitt liv har jag haft känslan av att mänskligheten varit på väg mot ett vägskäl. Krisen, kollapsen, sammanbrottet var alltid överhängande nära, precis bakom hörnet, men den kom inte, och den kom inte. Föreställ dig att du går på vägen och att du ser det längre fram, du ser vägskälet. Det är bara uppför backen, i slutet av kurvan, efter skogen. När du kommer till backens krön ser du att du misstog dig, det var en hägring, det var längre bort än du trodde. Du fortsätter att gå. Ibland blir det synligt, ibland försvinner det utom synhåll och det verkar som om vägen fortsätter i all oändlighet. Kanske finns det inget vägskäl. Nej där är det igen! Det är alltid nära. Men det kommer aldrig.
Nu, helt plötsligt, går vi runt hörnet och står vid vägskälet. Vi stannar till, knappt förmögna att tro att det är nu det händer, tror knappt att efter att i åratal ha färdats i våra förfäders fotspår har vi nu äntligen ett val. Vi gör rätt i att stanna upp, förbluffade av det nya i vår situation. På grund av de hundratals vägar som förgrenas framför oss, leder vissa i samma riktning som vi redan har färdats. Vissa leder till helvetet på jorden. Andra leder till en värld som är mer hel och vacker än vi någonsin vågat tro var möjligt.
Jag skriver dessa ord med avsikten att stå vid vägskälet med er – förvirrad, kanske rädd, dock ändå med utsikten för nya möjligheter – vid detta vägskäl. Låt oss titta närmare på några av dem för att se vart de leder.
* * *
I förra veckan berättade en vän till mig det här. Hon var i en matbutik och såg en kvinna snyfta i gången. Reglerna om socialt avståndstagande till trots gick hon fram till kvinnan och gav henne en kram. ”Tack” sa kvinnan, ”det är första gången någon kramar mig på tio dagar.”
Att gå utan kramar i några veckor verkar vara ett lågt pris att betala om det kan avvärja en epidemi som kan kosta miljontals liv. Det finns ett starkt argument för socialt avståndstagande på kort sikt: att förhindra att en plötslig ökning av antal covid-patienter överväldigar sjukvårdssystemet.
Nu meddelar myndigheterna att viss form av social distansering eventuellt kommer att vara nödvändig för all framtid. Eller åtminstone tills ett effektivt vaccin har tagits fram.
Jag skulle vilja sätta det argumentet i en större kontext, speciellt då vi ser till det längre perspektivet. För institutionaliseras avståndstagande och samhället förändras utifrån det, bör vi vara medvetna om vilket val vi gör och varför.
Detsamma gäller för de andra förändringarna som inträffar i samband med coronavirusepidemin. Några observatörer menar att det faller snyggt i händerna på de som vill utöva totalitär kontroll. En skrämd allmänhet accepterar att medborgerliga friheter dras in, vilket annars skulle varit svårt att rättfärdiga. Exempelvis spårning av människors rörelser vid alla tillfällen, påtvingad medicinsk behandling, ofrivillig karantän, reserestriktioner och inskränkningar i mötesfrihet, censur av vad myndigheterna anser vara desinformation, upphävande av habeus corpus och militär kontroll av medborgare. Många av dessa var på gång före covid-19 och har sedan utbrottet blivit omöjliga att undvika. Detsamma gäller automatisering av handeln; övergången från att delta fysiskt i sport- och underhållningssammanhang till att följa fjärrvisningar; migrationen av aktiviteter från offentliga till privata utrymmen; övergången från platsbaserade skolor till distansundervisning, nedgången inom detaljhandeln och förflyttningen av arbete och fritid från platser till skärmar. Covid-19 påskyndar redan existerande trender; politiska, ekonomiska och sociala.
Medan alla ovanstående exempel är berättigade på kort sikt med avseende på att jämna ut kurvan (den epidemiologiska tillväxtkurvan), hör vi också en hel del om det ”nya normala”, det vill säga, förändringarna som kanske inte alls är tillfälliga. Eftersom hotet från en infektionssjukdom, liksom hotet från terrorismen aldrig försvinner, kan kontrollåtgärderna lätt bli permanenta. Om vi var på väg i den här riktningen redan förut, måste det nuvarande rättfärdigandet vara del av en djupare impuls. Jag kommer att analysera den här impulsen i två delar: kontrollreflexen samt kriget mot döden. Således förstått, uppstår en inledande möjlighet, den vi redan kan se i form av solidaritet, medkänsla och omvårdnad som covid-19 har inspirerat.
Kontrollreflexen
I skrivande stund säger officiell statistik att runt 25 000 människor har dött av covid-19. (Uppdatering: det var 25 mars. Nu, 2 april är det 50 000. Jag kommer inte fortsätta uppdatera. Vilka siffror jag än använder kommer de att vara förlegade när de flesta människor läser detta.) När tiden fått ha sin gång, kan dödssiffran bli tio eller hundra gånger större, eller till och med, om de mest alarmerande gissningarna är riktiga, tusen gånger mer. Var och en av dessa människor har nära och kära, familj och vänner. Vårt samvete och vår medkänsla får oss att göra vad vi kan för att avvärja onödig tragedi. Detta är personligt för mig: min egen oändligt kära men sköra mor är en av de som är mest utsatta, då denna sjukdom främst är dödlig för de som redan är bräckliga eller helt enkelt är äldre.
Vilka kommer de slutgiltiga siffrorna att bli? Den frågan är omöjlig att svara på vid tidpunkten då detta skrivs. Tidiga rapporter var alarmerande. I flera veckor cirkulerade de officiella siffrorna från Wuhan oupphörligen i media, då låg de på chockerande 3,4 %. Detta, i kombination med virusets smittosamma natur, pekade mot miljontals döda världen över, eller till och med så många som 100 miljoner. På senare tid har uppskattningarna legat lägre då det har blivit uppenbart att de flesta fallen är milda eller asymtomatiska. Då testning har snedvridits mot de allvarligt sjuka, har dödstalet sett artificiellt högt ut. I Sydkorea där hundratusentals personer med milda symptom har testats är det rapporterade dödlighetstalet 1 %. I Tyskland, där man även testat många med milda symptom, är dödlighetstalet 0,4 %. En vetenskaplig artikel nyligen publicerad i tidningen Science argumenterar att 86 % av fallen inte dokumenterats vilket pekar mot ett mycket lägre dödlighetstal än det nuvarande dödsfallsantalet skulle indikera.
En nyare artikel går ännu längre och beräknar totala amerikanska infektioner till hundra gånger nuvarande bekräftade fall (vilket skulle innebära en CFR på mindre än 0,1 %). Dessa artiklar involverar en hel del snygga epidemiologiska gissningar, men en mycket ny studie med ett antikroppstest visade att fall i Santa Clara, Kalifornien, har underrapporterats med en faktor på 50–85.
Historien om kryssningsfartyget Diamond Princess stöder den här uppfattningen. Av de 3 711 människorna ombord har runt 20 % testat positivt for viruset; mindre än hälften av dem hade symptom och åtta har dött. Ett kryssningsfartyg är en perfekt iscensättning för smitta och det fanns gott om tid för viruset att sprida sig ombord innan någon gjorde något åt det och trots det blev bara en femtedel smittad. Vidare var merparten av kryssningsfartygets passagerare (liksom på de flesta kryssningsfartyg) äldre: nästan en tredjedel av passagerarna var över 70, och över hälften var över 60. Ett forskarteam drog slutsatsen från det stora antalet asymtomatiska fall att det verkliga dödlighetstalet i Kina skulle vara runt 0,5 %. Aktuellare data (se ovan) indikerar en siffra närmare 0,2 %. Andelen är fortfarande två till fem gånger högre än för säsongsinfluensa. Baserat på ovanstående (och med justeringar för mycket yngre demografier i Afrika och Syd- och Sydostasien) är min gissning runt 200 000 dödsfall i USA och cirka 2 miljoner globalt. Detta är allvarliga siffror och de kan jämföras med Hong Kong sjukan 1968–1969.
Varje dag rapporterar media det totala antalet kända covid-19-fall, men ingen har någon aning om vad det verkliga talet är eftersom bara en pytteliten del av befolkningen har testats. Om tiotals miljoner har viruset asymtomatiskt, skulle vi inte veta det. Vad som ytterligare försvårar saken är den höga andelen av falska positiva i befintlig testning. (På många sjukhus räknas de som avlidit och som testats positivt för coronaviruset att just dödsorsaken varit viruset, vilket ingen kan bekräfta. Samtidigt räknas inte de som avlidit hemma där orsaken kanske varit corona utan att personen testats). Låt mig säga det igen: ingen vet vad som egentligen pågår, inklusive jag. Låt oss vara medvetna om två motsägelsefulla tendenser i mänskliga angelägenheter. Den första är tendensen till hysteri som föder sig själv, att exkludera informationspunkter som inte spelar rädslan i händerna, och därmed skapar världen i sin avbild. Den andra är förnekande, den irrationella förkastningen av information som skulle kunna störa normalitet och bekvämlighet. Som Daniel Schmactenberger frågar; Hur vet du att det du tror är sant?
Kognitiva fördomar som dessa är särskilt virulenta i en atmosfär av politisk polarisation; till exempel kommer liberaler att ha en tendens att avvisa all information som kan vävas in i ett pro-Trump-narrativ, medan konservativa kommer ha en tendens att omfamna den.
Mitt i denna osäkerhet skulle jag vilja göra en förutsägelse: Krisen kommer att utspela sig så att vi aldrig kommer att få veta. Om det slutgiltiga dödstalet, som i sig kommer att vara föremål för dispyt, är lägre än väntat kommer vissa att säga att det var för att kontrollmekanismerna fungerade. Andra kommer att säga att det var för att sjukdomen inte var så farlig som vi blev tillsagda.
För mig är det mest häpnadsväckande att det i skrivande stund inte verkar finnas några nya fall i Kina. Den kinesiska regeringen inledde inte sin nedstängning förrän långt efter det att viruset etablerat sig. Det borde ha spridit sig i stor omfattning under det kinesiska nyåret då, förutom några få reserestriktioner, nästan varje plan, tåg och buss var packade med folk som reste över hela landet. Vad är det som pågår här? Än en gång, jag vet inte, och det gör inte du heller.
Oavsett hur hög eller låg den slutgiltiga dödssiffran blir, låt oss titta på lite andra siffror för att få lite perspektiv. Min poäng är INTE att covid inte är så farligt och att vi inte borde göra någonting. Ha tålamod med mig. Förra året, enligt FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), dog fem miljoner barn av hunger världen över. Under 2018 stannade 159 miljoner barn i växten medan 50 miljoner vanvårdades. (Hungersnöden sjönk fram till nyligen men har börjat stiga igen under de tre senaste åren.) Fem miljoner är många fler människor än de som har dött av covid-19 så här långt. Trots det har ingen regering deklarerat nödläge eller bett oss att radikalt ändra vårt levnadssätt för att rädda dem. Inte heller ser vi en tillnärmelsevis liknande nivå av larmslagning och handling vad det gäller självmordsstatistiken – toppen av isberget när det gäller hopplöshet och depression – där antalet människoliv som skördas årligen ligger över en miljon globalt och närmare 50 000 i USA. Eller drogöverdoser som dödar 70 000 i USA, den autoimmuna epidemin som påverkar 23,5 miljoner (siffror från NHI) till 50 miljoner (AARDA), eller övervikt som påverkar över 100 miljoner människor årligen. Varför är vi inte heller hysteriska när det gäller att avvärja jordens undergång via kärnvapenkrig eller en ekologisk kollaps, utan tvärtom fortsätter att leva på ett sätt som förstärker dessa faror?
Poängen här är inte att eftersom vi inte förändrat våra vanor för att hindra att barn svälter så borde vi inte ändra dem för coronaviruset heller. Tvärtom: Om vi kan göra så radikala förändringar för covid-19, så kan vi göra det av andra orsaker också. Låt oss ställa oss frågan varför vi är förmögna att förena vår kollektiva vilja att stävja detta virus, men inte att adressera andra grava hot mot mänskligheten. Varför har samhället, hittills, varit så låst i sin existerande bana?
Svaret är avslöjande. Vi har som samhälle helt enkelt ingen aning om vad vi ska göra när vi står inför världshunger, missbruk, autoimmunitet, självmord eller ekologisk kollaps. Det beror på att det inte finns något specifikt externt att kriga emot. Våra krispaket, vilka alla är någon form av kontrolleringsfunktioner, är inte så effektiva när det gäller att adressera dessa tillstånd. Nu kommer en smittsam epidemi och slutligen kan vi skrida till handling. Det här är en kris där kontrollsystem tycks fungera; karantäner, nedstängningar, isolering, handtvätt, kontroll av hur människor förflyttar sig, informationskontroll, kontroll över våra kroppar. Det gör covid till en behändig plattform för våra begynnande rädslor, ett tillstånd där vi kan uttrycka vår växande känsla av hjälplöshet inför förändringarna som tar över världen. Covid-19 är ett hot som vi vet hur vi ska möta. Till skillnad från så många andra av våra rädslor verkar covid-19 erbjuda en plan.
De etablerade institutionerna i vår civilisation står ökat hjälplösa inför mötet med tidens utmaningar. Hur välkomnande är inte en utmaning de äntligen kan möta. Hur angelägna är de inte att omfamna den som en dominerande kris. Hur naturligt väljer inte deras system för informationshantering de mest alarmerande skildringarna av den. Hur lätt sluter inte allmänheten upp i paniken och omfamnar ett hot som myndigheterna kan hantera, till skillnad från de olika förfärliga hoten de inte kan hantera.
Idag faller de flesta av våra utmaningar inte till föga enbart genom kraftsamling. Vår antibiotika och kirurgi misslyckas med att möta den ökande hälsokrisen genom autoimmuna sjukdomar, missbruk och övervikt. Våra vapen och bomber, byggda för att erövra arméer, är värdelösa när det gäller att radera internationellt hat eller hålla våld i hemmet borta från våra liv. Vår polis och våra fängelser kan inte läka de förhållanden vi har där brott livnär sig. Våra bekämpningsmedel kan inte återställa förstörd jord. Covid-19 får oss att minnas tiden då infektionssjukdomar dukade under för modern medicin och hygien, samtidigt som nazisterna dukade under för krigsmaskineriet och naturen själv gav efter, eller så verkade det åtminstone, för teknologiska framsteg och utveckling. Coronaviruset får oss att minnas den tiden då våra vapen fungerade och världen faktiskt verkade förbättras för varje ny kontrollerande teknik.
Vilka typer av problem ger efter för dominering och kontroll? Typen som orsakas av någonting utifrån, någonting Annat. När orsaken till problemet är någonting inneboende i oss själva, som hemlöshet eller ojämlikhet, missbruk eller övervikt, finns det inget att kriga emot. Vi kan försöka installera en fiende, skylla på, till exempel, mångmiljonärerna, Vladimir Putin eller djävulen, men då missar vi själva poängen, nämligen de grundförhållanden som tillåter mångmiljonärer (eller virus) att livnära i första hand.
Om det är någonting som vår civilisation är bra på så är det att slåss mot en fiende. Vi välkomnar möjligheter att göra det vi är bra på, att få bevisa legitimiteten hos våra teknologier, system och vår världsåskådning. På detta sätt, skapar vi fiender och sätter problem som brott, terrorism och sjukdom i oss-mot-dem termer och mobiliserar våra kollektiva energier i de ansträngningar som kan ses på det sättet. Därför ser vi covid-19-situationen som en anledning att kalla till vapen och omorganisera samhället likt inför en krigsinsats, samtidigt som vi behandlar sannolikheten för undergång genom kärnvapenkrig, ekologisk kollaps och fem miljoner svältande barn som något normalt.
Konspirationsberättelsen
Eftersom covid-19 verkar rättfärdiga så många punkter på den totalitära önskelistan finns det de som anser det vara ett medvetet maktspel. Det är inte min avsikt att främja den teorin och inte heller avfärda den även om jag kommer att ge några kommentarer på metanivå. Först en kort översikt.
Teorierna (det finns många olika) talar om Event 201 (sponsrad av Gates-stiftelsen, CIA etc. förra oktober) och en vitbok från 2010 av Rockefellerstiftelsen som specificerar ett scenario kallat ”Lockstep”. Båda dessa visar det auktoritära svaret på en hypotetisk pandemi. De observerar att infrastrukturen, teknologin och lagstiftningsramen för krigslagar har varit under förberedning i flera år. Allt som krävdes, menar dem, var ett sätt att få allmänheten att omfamna det hela, och nu har det kommit. Oavsett om nuvarande kontroller är permanenta eller inte, skapas ett prejudikat för följande åtgärder:
- Spårningen av folks rörelser alltid (pga. coronaviruset)
- Upphävandet av mötesrätten (pga. coronaviruset)
- Militär övervakning av medborgare (pga. coronaviruset)
- Utomrättsligt, opreciserat frihetsberövande (karantän, pga. coronaviruset)
- Bannlysningen av kontanter (pga. coronaviruset)
- Censur av internet (för att bekämpa desinformation, pga. coronaviruset)
- Tvångsmässig vaccinering och annan medicinsk behandling, vilka etablerar en statlig suveränitet över våra kroppar (pga. coronaviruset)
- Klassificeringen av alla aktiviteter och destinationer i uttryckligen tillåtna och uttryckligen förbjudna (du kan lämna ditt hus för det här, men inte det där), vilket eliminerar den icke-polisiära, icke-juridiska gråzonen. Den totaliteten är själva essensen i totalitarismen. Dock nödvändigt just nu, med anledning av, nåväl, coronaviruset.
Detta är saftigt material för konspirationsteorier. Så vitt jag vet skulle en av de teorierna kunna vara sanna; dock skulle samma utveckling av händelser kunna komma ur ett omedvetet systematiskt skifte mot ständigt ökande kontroll. Var kommer detta skifte ifrån? Det är invävt i civilisationens DNA. Under årtusenden, har civilisationen (till skillnad från småskaliga traditionella kulturer) uppfattat utveckling som anledning till att utöka kontrollen över världen; tämja det vilda, erövra barbarerna, bemästra naturens krafter och ordna samhället i enlighet med lag och rätt. Styrningen accelererade i takt med den vetenskapliga revolutionen som tog ”framsteg” till nya höjder: inordnandet av verkligheten i objektiva kategorier och mängder och bemästrandet av materialitet med hjälp av teknologi. Slutligen lovade samhällsvetenskapen att använda samma tillvägagångssätt och metoder för att fullfölja ambitionen (som går tillbaka till Platon och Konfucius) för att bygga ett perfekt samhälle.
De som administrerar civilisationen kommer därför att välkomna vilken möjlighet som helst för att stärka sin kontroll, för trots allt tjänar denna den stora visionen människans öde: den perfekt ordnade världen, i vilken sjukdom, brott, fattigdom och kanske lidandet i sig kan avskaffas. Inga skändliga motiv är nödvändiga. Naturligtvis skulle de vilja hålla koll på alla – ännu bättre för att kunna säkerställa den allmänna nyttan. För dem visar covid-19 hur nödvändigt det är. ”Har vi råd med demokratisk frihet i coronavirusets ljus?” frågar de. ”Måste vi nu, av ren nödvändighet, offra friheten för vår egen säkerhet?” Det är en välkänd refräng då den tidigare följt i spåren av andra kriser, såsom ”11:e september” i USA.
För att använda en vanlig metafor, föreställ dig en man med en hammare, som stryker runt och letar efter en anledning att använda den. Plötsligt ser han en spik sticka ut. Han har letat efter en spik under lång tid, hamrat på skruvar och bultar och inte uppnått så mycket. Han innehar en världssyn där hammare är de bästa verktygen och att världen kan förbättras genom att slå in spikarna. Och här är en spik! Vi kan misstänka att han i sin ivrighet själv hade placerat spiken där, men det spelar knappt någon roll. Kanske är det inte alls en spik som sticker ut men den påminner tillräckligt mycket om en spik för att han ska börja hamra. När verktyget finns till hands kommer en möjlighet att använda det att uppstå.
Jag tillägger, för de som är benägna att tvivla på myndigheterna, att kanske är det verkligen en spik den här gången. I sådant fall, är hammaren rätt verktyg – och hammarens princip kommer att växa sig starkare; redo för skruven, knappen, gemet och revan.
Hur som helst är problemet vi hanterar här mycket djupare än ett kullkastande av ett illasinnat kotteri av Illuminati. Även om dessa existerar, så med tanke på det skifte som civilisationen går igenom skulle samma trend framhärda utan dem, eller så skulle ett nytt Illuminati uppstå för att ta över det gamlas funktion.
Sant eller falskt, idéen om att epidemin är någon form av monstruös intrig som skapats av ondsinta människor som vill kontrollera allmänheten är inte så långt ifrån tankesättet att ”hitta sjukdomen”. Den är en korstågsmentalitet, en krigsmentalitet. Den lokaliserar källan till en sociopolitisk sjukdom i en patogen mot vilken vi sedan kan slåss, en som skapar offer separata från oss själva. Den riskerar att ignorera tillstånden som gör samhället till en fertil grund för intrigen att bita sig fast. Huruvida den grunden lades avsiktligt eller genom ödets nyck är, för mig, en sekundär fråga.
Vad jag kommer att säga härnäst är relevant oavsett om SARS-CoV2 är ett genetiskt byggt biologiskt vapen eller inte. Oavsett om det är relaterat till 5G-utbyggnaden, används för att förhindra “ett avslöjande”, en trojansk häst för en totalitär världsregering, är dödligare än vi har blivit tillsagda, är mindre dödligt än vad vi blivit tillsagda, uppstod i ett laboratorium i Wuhan, uppstod i Fort Detrick, eller är precis det som CDC (USA:s folkhälsomyndighet) och WHO har sagt till oss. Det gäller även om alla har helt fel om SARS-CoV-2 virusets roll i den pågående epidemin. Jag har mina åsikter, men om det är någonting jag har lärt mig under detta nödläge är det att jag faktiskt inte vet vad som händer. Jag kan inte se hur någon kan det, mitt i den sjudande blandningen av nyheter, fejknyheter, rykten, undertryckt information, konspirationsteorier, propaganda och politiserade berättelser som fyller internet. Jag önskar att många fler kunde omfamna ovissheten. Jag säger det till de som omfamnar det gällande narrativet, såväl som till de som håller sig fast vid det som skiljer sig från den officiella berättelsen. Vilken information riskerar vi att gå miste om i vår strävan att upprätthålla våra egna åsikter? Låt oss vara ödmjuka i det vi tror på: det handlar om liv och död.
Kriget mot döden
Min 7-åriga son har inte träffat eller lekt med ett annat barn på två veckor. Miljoner andra sitter i samma båt. De flesta skulle vara överens om att en månad utan social interaktion för alla dessa barn är en rimlig uppoffring för att rädda en miljon liv. Men om vi räddar 100 000 liv. Tänk om uppoffringen inte gäller en månad utan ett år? Fem år? Olika människor kommer att ha olika åsikter om det, i enlighet med deras egna grundläggande värderingar.
Låt oss ersätta föregående frågor med någonting mer personligt, som tränger igenom det omänskliga nyttighetstänkandet som förvandlar människor till statistik och offrar några av dem för någonting annat. Den relevanta frågan för mig är: Skulle jag be hela landets barn avstå från att leka med varandra under en säsong om det skulle reducera risken för att min mor dör, eller risken för att jag själv dör för den delen? Eller så skulle jag kunna fråga mig: Skulle jag förespråka avskaffandet av kramar eller handslag mellan människor om det kunde rädda mitt eget liv? Detta är inte för att nedvärdera min mammas liv eller mitt eget då båda är dyrbara. Jag är tacksam för varje dag som hon fortfarande finns hos oss. Men de här frågorna rör upp djupa frågeställningar. Vilket är det rätta sättet att leva? Vilket är det rätta sättet att dö?
Svaret på sådana frågor, vare sig de ställs för egen del eller för samhället i stort beror på hur vi ser på döden och hur mycket vi värderar lek, beröring och samvaro, tillsammans med medborgerliga rättigheter och personlig frihet. Det finns ingen enkel formel för att balansera dessa värden.
Under min livstid har jag sett samhället lägga mer och mer vikt vid säkerhet, trygghet och riskreducering. Det har framförallt påverkat barndomen: som ung pojke var det normalt för oss att ströva omkring ett par kilometer från hemmet utan uppsyn – ett beteende som idag skulle förläna föräldrarna med ett besök från socialtjänsten. Det manifesterar sig också i form av latexhandskar, handsprit överallt; låsta, bevakade och övervakade skolbyggnader; intensifierad flyg- och gränssäkerhet; höjd medvetenhet om juridiska skyldigheter och ansvarsförsäkring; metalldetektorer och visitering innan du går in på många sportarenor och offentliga byggnader och så vidare. Det tar, i stort sett, formen av en säkerhetsstat.
Mantrat ”säkerheten först” kommer från ett värderingssystem som gör överlevnaden till en topp-prioritet och avskriver andra värden såsom nöje, äventyr, lek och utmanande av gränser. Andra kulturer har haft andra prioriteringar. Till exempel är många traditionella och inhemska kulturer mycket mindre beskyddande av sina barn, vilket dokumenterats i Jean Liedloffs klassiker The Continuum Concept. Dessa kulturer tillåter barnen att ta risker och ta ansvar som skulle verka galet för de flesta moderna människor. Detta för att de tror att det är nödvändigt för barnen att utveckla självtillit och gott omdöme. Jag tror att de flesta moderna människor, speciellt yngre, bibehåller lite av denna inneboende vilja att offra säkerhet för att leva livet fullt ut. Den omgivande kulturen däremot, utövar oavbrutet påtryckningar om att leva i rädsla och har byggt system som förkroppsligar rädsla. Enligt dessa, är det allra viktigaste att befinna sig i säkerhet. Därmed har vi ett medicinskt system i vilket de flesta beslut baseras på riskbedömningar där det värsta möjliga resultatet, som markerar läkarens slutgiltiga misslyckande, är döden. Samtidigt som vi hela tiden vet att döden väntar på oss oavsett. Ett räddat liv innebär faktiskt en uppskjuten död.
Det ultimata för civilisationens paradigm skulle vara att triumfera över döden själv. Då detta misslyckas nöjer sig det moderna samhället med att göra en reproduktion av den triumfen: förnekelse snarare än erövring. Vi har ett dödsförnekande samhälle. Från dess undangömmande av döda kroppar, till sin ungdomsdyrkan och förvarandet av gamla människor på ålderdomshem. Till och med dess besatthet av pengar och egendom – förlängningar av självet som ordet ”min” indikerar – uttrycker villfarelsen att det förgängliga självet kan göras permanent genom sina tillbehör. Allt detta är oundvikligt i den självbild som vår moderna värld erbjuder: den separata individen i en värld av Andra. Omgiven av konkurrenter gällande genetiska, sociala och ekonomiska förutsättningar måste det självet försvara sig och kunna dominera för att kunna utvecklas. Det måste göra allt det kan för att förekomma döden som (i berättelsen om separation) innebär total utplåning. Biologisk vetenskap har till och med lärt oss att vår natur är att maximera våra chanser att överleva och reproducera.
Jag frågade en vän, en medicinsk doktor som har spenderat tid med Q’ero i Peru, ifall Q’ero skulle (ifall de kunde) sätta någon i respirator för att förlänga deras liv. ”Naturligtvis inte,” sade hon. ”De skulle kalla på shamanen för att hjälpa honom att dö väl.” Att dö väl (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att dö smärtfritt) har inget värde i dagens medicinska vokabulär. Ingen dokumentation görs över huruvida patienter dör väl på sjukhus. Det skulle inte räknas som en positiv utgång. I det separerade jagets värld är döden den ultimata katastrofen.
Men är det så? Beakta det här perspektivet från Dr. Lissa Rankin: ”Det är inte alla av oss som skulle vilja befinna oss på IVA, isolerade från de vi älskar med en maskin som andas åt oss och riskera att dö ensamma – även om det kanske innebär att det ökar vår chans att överleva. Några av oss skulle hellre vara i famnen på våra nära och kära hemma, även om det innebär att vår tid har kommit… Kom ihåg att döden inte är ett slut. Döden är att komma hem.”
När jaget förstås som relationellt, inbördes beroende av andra och även inter-existerande, då blöder det över till det andra och det andra blöder över till jaget. När man förstår att jaget är en plats för medvetande i en matris av relationer söker man inte längre efter en fiende som en nyckel till att förstå varje problem utan istället för obalanser i förhållandena. Kriget mot döden ersätter sökandet efter att leva helt och fullt och vi ser att rädslan för döden faktiskt är en rädsla för livet. Hur mycket av livet ska vi avstå för att hålla oss i säkerhet?
Totalitarism – perfektionen av kontroll – är den oundvikliga slutprodukten av myten om det separata jaget. Vad annars än ett hot mot livet, som ett krig, skulle förtjäna full kontroll? Således identifierade Orwell ständigt krig som en avgörande aspekt av Partiets regel.
Mot bakgrunden av kontrollprogrammet, dödsförnekelse och det separata jaget, är antagandet om att den offentliga politiken bör försöka minimera antalet döda nästan en självklarhet. Andra värden, såsom lek, frihet etc. är underordnade detta mål. Covid-19 erbjuder en möjlighet att bredda den synvinkeln. Ja, låt oss hålla livet heligt, mer heligt än någonsin. Döden lär oss det. Låt oss hålla varje person, ung eller gammal, sjuk eller frisk som den heliga, dyrbara, älskade varelse de är. Låt oss även göra plats för andra heliga värden i våra hjärterum. Att hålla livet heligt är inte bara att leva länge, det är att leva väl, helt och fullt.
Liksom all rädsla pekar rädslan runt coronaviruset mot vad som kanske ligger bakom det. Alla som har upplevt en närståendes bortgång vet att döden är en portal för kärlek. Covid-19 har upphöjt döden till något framträdande i medvetandet hos ett samhälle som förnekar den. På andra sidan av rädslan kan vi se kärleken som döden frigör. Låt den strömma. Låt den genomsyra jorden i vår kultur och fylla källorna av grundvatten så att det sipprar upp genom sprickorna av våra inrotade institutioner, våra system och våra vanor. Kanske dör även några av dessa.
Vilken värld ska vi leva i?
Hur mycket av livet vill vi offra på säkerhetens altare? Om det håller oss säkrare, vill vi leva i en värld där människor aldrig samlas? Vill vi för alltid bära mask offentligt? Vill vi bli medicinskt undersökta varje gång vi reser om det räddar ett antal liv om året? Är vi villiga att acceptera medicinaliseringen av livet i allmänhet och lämna över suveräniteten över våra kroppar till medicinska myndigheter (som väljs av de politiska)? Vill vi att varje event är ett virtuellt sådant? I hur stor utsträckning är vi villiga att leva i skräck?
Covid-19 kommer så småningom att ge vika, men hotet från infektionssjukdomar är bestående. Vår respons på det stakar ut vägen för framtiden. Offentligt liv, gemensamt liv, det delade fysiska livet har minskat under flera generationer. Istället för att handla i butiker får vi saker levererade till hemmet. Istället för horder av ungar som leker ute har vi nu lekdejter och digitala äventyr. Istället för ett offentligt torg har vi ett onlineforum. Vill vi fortsätta isolera oss själva ännu längre från varandra och världen?
Det är inte svårt att föreställa sig, speciellt om social distansering är framgångsrik, att covid-19 håller i sig utöver de 18 månader som det sägs att vi bör förvänta oss för att det ska fullfölja sitt förlopp. Det är inte svårt att föreställa sig att nya virus kommer att uppstå under den tiden. Det är inte svårt att föreställa sig att nödåtgärderna kommer att bli normala (för att förhindra risken av ett nytt utbrott), precis som nödläget som utlystes efter ”11:e september” i USA gäller än idag. Det är inte svårt att föreställa sig att (som vi blir tillsagda), det finns risk för återinfektion, vilket gör att sjukdomen aldrig kommer att försvinna. Det innebär att de temporära förändringar vi gör i våra liv kan bli bestående.
För att reducera risken för en till pandemi, ska vi leva i ett samhälle utan kramar, handslag och high fives för alltid? Ska vi välja att leva i ett samhälle där vi inte längre samlas i grupp? Ska konserter, sportevenemang och festivaler tillhöra det förgångna? Ska barn inte längre leka med andra barn? Ska all mänsklig kontakt förmedlas av datorer och bakom masker? Inga fler danslektioner, inga fler karatelektioner, inga fler konferenser och ingen mer kyrklig sammankomst? Kommer en reducering av antalet döda vara standarden som mäter framgång? Innebär mänskliga framsteg separation? Är detta framtiden?
Samma fråga gäller de administrativa verktyg som krävs för att kontrollera människors rörlighet samt informationsflödet. I skrivande stund rör sig hela landet mot en total nedstängning. I vissa länder, måste man ha en utskrift från regeringens webbplats för att kunna lämna huset. Det påminner mig om skoltiden, då närvaron skulle kontrolleras hela tiden. Eller som det är i ett fängelse. Föreställer vi oss en framtid med elektroniska passerkort, ett system för rörelsefrihet som permanent styrs av statliga administratörer och deras programvara vid alla tidpunkter? Där varje rörelse spåras, vare sig den är tillåten eller förbjuden? Där också, för vår säkerhet, information som hotar vår hälsa (än en gång, efter beslut av olika myndigheter) censureras för vårt eget bästa. I en nödsituation, som i en situation av krig, accepterar vi sådana restriktioner och ger temporärt upp vår frihet. I likhet med ”11:e september” triumferar covid-19 över alla invändningar.
För första gången i historien existerar de teknologiska förutsättningarna för att genomföra en sådan vision, åtminstone i den utvecklade världen (till exempel, använda mobila platsdata för att förstärka social distansering; se även här). Efter en skakig övergång, skulle vi kunna leva i ett samhälle där nästan allt liv sköts online; shopping, möten, nöjen, socialisering, arbete och till och med dejting. Är det vad vi vill? Hur många räddade liv är det värt?
Jag är säker på att mycket av den kontrollen som utövas idag delvis kommer att släppas efter några månader. Delvis släppt, men ständigt redo. Så länge som infektionssjukdomar finns bland oss, är det troligt att kontrollen återinförs, om och om igen, i framtiden – eller självpåtagen i form av nya vanor. Som Deborah Tannen säger, i ett bidrag i en artikel i Politico om hur coronaviruset kan förändra världen för alltid, ‘Vi vet nu att ta på saker, vara med andra människor och andas i ett instängt utrymme kan vara farligt… Det kan bli en självbevarelsedrift att dra sig undan från handslag eller att undvika att röra vid våra egna ansikten – och vi kan falla offer för ett samhällsbrett tvångsbeteende där ingen av oss kan sluta tvätta våra händer.” Kommer mänsklighetens framsteg, efter tusentals år, miljontals, av beröring, kontakt och samvaro att bli att vi avslutar sådana aktiviteter för att de medför en för stor risk?
Liv är gemenskap
Kontrollprogrammets paradox är att dess framsteg sällan för oss närmare sitt mål. Trots säkerhetssystem i nästan alla medelklasshem är folk inte mindre oroliga eller osäkra än de var för en generation sedan. Trots genomarbetade säkerhetsåtgärder förekommer det inte färre masskjutningar i skolorna. Trots fenomenala framsteg inom medicinsk teknologi har folk snarare blivit mindre hälsosamma under de senaste trettio åren då kroniska sjukdomar har profilerat sig och den förväntade livslängden stagnerat och, i USA och Storbritannien, börjat falla.
Åtgärderna som införs för att kontrollera covid-19 kanske i slutändan orsakar mer lidande och död än det förhindrar. Att minimera antal döda innebär att minimera de döda vi kan förutsäga och mäta. Det är omöjligt att mäta överdödlighetstalet som kommer av isolerings-framkallade depressioner till exempel, eller förtvivlan baserad på arbetslöshet, eller den lägre immunitet eller det hälsoförfall som kronisk rädsla kan orsaka. Ensamhet och brist på social kontakt har visats kunna öka inflammation, depression, och demens. Enligt Lissa Rankin, M.D., ökar luftföroreningar dödsrisken med 6%, fetma med 23%, alkoholmissbruk med 37%, och ensamhet med 45%.
En annan fara vid sidan om textboken är nedgången i immunitet som orsakas av överdriven hygien och distansering. Det är inte bara social kontakt som är nödvändig för hälsan utan även kontakt med den mikrobiologiska världen. Generellt sett är inte mikrober våra fiender, utan våra allierade i förhållande till vår hälsa. En rik tarmflora, innefattande bakterier, virus, jästsvampar och andra organismer är essentiella för ett välfungerande immunsystem och dess mångfald bibehålls genom kontakt med andra människor och med omvärlden. Överdriven handtvätt, överdriven förbrukning av antibiotika, antiseptisk rengöring och brist på mänsklig kontakt kan göra mer skada än nytta. De resulterande allergierna eller autoimmuna sjukdomarna kanske är värre än den infektionssjukdom de förhindrar. Socialt och biologiskt, hälsa kommer ur gemenskap. Livet frodas inte i isolering.
Att se världen i oss-mot-dem-termer gör oss blinda för det faktum att livet och hälsan uppstår i gemenskapen. För att ta exemplet med infektionssjukdomar misslyckas vi med att se bortom den onda patogenen och frågar: ”Vilken är virusets roll i det biologiska sammanhanget?” (Se även här.) Vilka är de kroppsliga förhållanden där farliga virus profilerar? Varför har vissa människor milda symptom och andra allvarliga (förutom den övergripande icke-förklaringen om ”lågt motstånd”)? Vilken positiv roll kan influensor, förkylningar och andra icke-dödliga sjukdomar spela i underhållandet av hälsan?
Tanken kring kampen mot bakterier ger oss liknande resultat som den om kriget mot terror, kriget mot brott, kampen mot ogräs och de ändlösa krig vi för politiskt och mellanmänskligt. Först skapar den ett ändlöst krig; sedan tar själva kampen bort uppmärksamheten från de grundförhållanden som är grogrund för sjukdomar, terrorism, brott, ogräs och liknande i samhället.
Trots politikernas ständigt återkommande påstående att de går vidare med kriget för fredens skull, föder krig oundvikligt mer krig. Att bomba länder för att döda terrorister ignorerar inte bara grundförhållandena till terrorism utan förvärrar just de förhållanden som är del av motsättningarna från början. Att låsa in kriminella ignorerar inte bara förhållandena som finns i kriminella miljöer, det skapar dessa förhållanden när det bryter upp familjer och samhällen och befäster de fängslade i sin kriminalitet. Antibiotikakurer, vacciner och andra mediciner löper amok i våra kroppars ekosystem, vilka ska vara grunden för att bygga en stark immunitet. Utanför våra kroppar, kommer de massiva spraykampanjerna drivna av zika, denguefeber och nu covid-19 att orsaka outsäglig skada på naturens ekosystem. Har någon funderat över vilka effekterna kommer att bli på ekosystemet när vi dränker det i antivirala medel? Sådana åtgärder (som har implementerats på flera ställen i Kina och Indien) är enbart tänkbara ur en synvinkel om separation mellan människor och virus och tar inte alls höjd för att virus är en väsentlig del i ekosystemets väv.
För att förstå vikten av grundläggande förhållanden, ser vi över lite statistik från Italien (från dess nationella hälsoinstitut) om dödligheten, baserat på en analys av hundratals dödsfall i covid-19. Av de analyserade, var färre än 1 % helt friska från allvarliga kroniska hälsotillstånd. Ungefär 75 % led av högt blodtryck, 35 % av diabetes, 33 % av hjärtischemia, 24 % av förmaksflimmer, 18% av låg njurfunktion och så vidare. Utöver detta fanns andra förhållanden som jag inte kunde utröna ur den italienska rapporten. Nästan hälften av alla avlidna hade tre eller fler allvarliga sjukdomar. Amerikaner, ansatta av fetma, diabetes och andra kroniska besvär är minst lika utsatta som italienare. Bör vi då skylla på viruset (som även dödade några för övrigt friska personer), eller ska vi skylla på underliggande dålig hälsa? Än en gång gäller analogin om det brustna repet. Miljoner människor i den moderna världen befinner sig i ett utsatt hälsotillstånd och bara väntar på att något som i vanliga fall inte är dödligt blir droppen som får bägaren att rinna över. Självklart vill vi på kort sikt rädda deras liv; faran är att vi förlorar oss själva i de ändlöst på varandra följande brandsläckningarna där vi kämpar mot en infektionssjukdom efter en annan och aldrig riktigt ser på våra grundförutsättningar och på de hälsofaror som gör människor så sårbara. Det är ett mycket svårare problem, för inget av dessa grundförhållanden kommer att förändras via kamp. Det finns ingen patogen som orsakar diabetes, fetma, beroende, depression eller PTSD. Dessa sjukdomar beror inte på någon Annan. De kommer inte utifrån, från ett virus eller någonting utanför oss själva – vi kan inte se oss som dessa sjukdomars offer.
Även med sjukdomar som covid-19, där vi kan namnge ett patogent virus, är det inte så enkelt som att se det som ett krig mellan virus och offer. Det finns ett alternativ till bakterieteorin om sjukdom, som ser bakterierna som en del av en större process. När bakterierna trivs, multipliceras de i kroppen, ibland dödar de värden, men också, potentiellt sett, förbättrar de miljön som de lever i och kan till exempel rensa ut ackumulerat giftigt avfall genom slemavsöndring eller (metaforiskt) bränner upp dem med feber. Den så kallade ”terrängteorin” menar att bakterierna snarare är symptom än orsak till sjukdom. Som ett meme uttrycker det: ”Din fisk är sjuk. Bakterieteorin: isolera fisken. Terrängteorin: rengör tanken.”
Den moderna hälsokulturen plågas av en särskild schizofreni. Å ena sidan finns det en växande hälsorörelse som omfamnar alternativmedicin och holistisk medicin. Den förespråkar örter, meditation och yoga för att stärka immunförsvaret. Den värdesätter de emotionella och spirituella dimensionerna av hälsa, såsom att kraften i attityder och trosuppfattningar påverkar vår hälsa. Allt detta verkar har försvunnit i covid-tsunamin, och samhället har återgått till sin traditionella ortodoxa lära.
Typexempel: Akupunktörer i Kalifornien har blivit tvungna att stänga då de har utdömts som ”icke-väsentliga.” Det är helt förståeligt ur den konventionella virologins perspektiv. Men som en akupunktör på Facebook observerar ”Vad kommer att hända med min patient som jag arbetar med för att avvänja från opioder för hans ryggsmärtor? Han kommer att bli tvungen att börja använda dem igen.” Från den medicinska myndighetens världssyn är alternativa metoder, social interaktion, yogaklasser, kosttillskott och så vidare lättfärdiga när det gäller verkliga sjukdomar orsakade av verkliga virus. De anses tillhöra en eterisk sfär av ”välmående” när den verkliga krisen kommer. I USA är den ortodoxa lärans återkomst under covid-19 så intensiv att allt som är det minsta lilla okonventionellt, såsom intravenös C-vitamin, inte ens kunde komma på fråga tills för bara för två dagar sedan (det svämmar fortfarande över av artiklar som ska ”avslöja myten” om att C-vitamin kan hjälpa mot covid-19). Inte heller har jag hört CDC (USA:s nationella folkhälsomyndighet) sprida evangeliet om fläderextrakt, medicinska svampar, minska sockerintaget, NAC (N-acetyl L-cysteine), astragalus eller D-vitamin. Dessa är inte enbart flummiga spekulationer om ”välmående” utan stöds av omfattande forskning och fysiologiska förklaringar. Till exempel har det visat sig i en dubbelblind placebo-studie (DBRCT) att NAC radikalt reducerat förekomsten samt allvarlighetsgraden av symptom i influensaliknande sjukdomar.
Statistiken kring autoimmunitet, fetma etc. som jag tillhandahöll tidigare, indikerar att Amerika och den moderna världen står inför en hälsokris. Är lösningen att fortsätta göra som vi alltid har gjort, fast vi gör det lite mer noggrant? För närvarande har svaret på covid varit att förstärka ett ortodoxt synsätt och sopa okonventionella och avvikande synpunkter åt sidan. Ett annat sätt att agera skulle kunna vara att vidga vårt synfält och undersöka hela systemet, inklusive vem som betalar för det, hur man får åtkomst och hur forskning finansieras. Men även att inkludera marginella områden som örtmedicin, funktionell medicin och energimedicin. Kanske kan vi ta den här möjligheten till att omvärdera rådande teorier om sjukdom, hälsa och kroppen. Ja, låt oss skydda de sjuka fiskarna så gott det går just nu, men nästa gång kanske vi inte behöver isolera och droga så många fiskar om vi rengör tanken istället.
Jag säger inte att ni genast ska springa ut och köpa NAC eller andra tillskott, inte heller att vårt samhälle abrupt borde byta förhållningssätt, omedelbart avbryta social distansering och börja ta tillskott istället. Men vi kan behöva avbrottet i vardagen, ta en paus vid detta vägskäl och medvetet välja vilken väg vi ska gå framåt. Vilket sorts sjukvårdssystem ska vi ha, vilken syn ska vi ha på hälsa, vilket sorts samhälle ska vi ha. Denna omvärdering sker redan, då frågan om allmän gratis sjukvård i USA tar ny fart. Även den vägen leder till förgreningar. Vilken sorts sjukvård ska vara allmän? Kommer den helt enkelt att vara tillgänglig för alla, eller obligatorisk för alla – varje medborgare är en patient, kanske med en streckkod intatuerad med osynligt bläck, som säkerställer att man har tagit alla obligatoriska vacciner och gjort alla aktuella kontroller. Då får man du gå till skolan, ta ett flyg eller gå på en restaurang. Detta är en av vägarna som finns tillgängliga för oss i framtiden.
Det finns även en annan möjlighet tillgänglig nu. Istället för att dubblera kontrollen skulle vi äntligen kunna omfamna de holistiska mönstren och den praxis som har väntat i periferin, väntat på att den hårda kärnan ska lösas upp så att vi nu i vårt ödmjuka tillstånd kan ta in dessa andra sätt att förhålla sig till sjukdom och hälsa. Då kan ett nytt system byggas upp med en plats för fler möjligheter.
Kröningen
Det finns ett alternativ till det paradis med perfekt kontroll som vår civilisation så länge har eftersträvat. Och det alternativet blir vagare ju snabbare vi gör våra framsteg, som en hägring i horisonten. Ja vi kan fortsätta som tidigare längs vägen mot större isolering, isolation, dominering och separation. Vi kan normalisera högre nivåer av separation och kontroll, tro att de är nödvändiga för att hålla oss trygga och acceptera en värld i vilken vi är rädda för att vara nära varandra. Eller så kan vi dra nytta av den här pausen, det här avbrottet i det normala, för att svänga in på en väg av förening, holism, där vi återställer förlorade samband, där vi reparerar gemenskapen och återansluter oss till livets väv.
Dubblerar vi skyddet av det separata jaget eller accepterar vi inbjudan till en värld som vi alla är en del av? Det är inte bara inom läkekonsten vi stöter på den här frågan: den hemsöker oss politiskt, ekonomiskt och även i våra personliga liv. Ta hamstringen som exempel, som förkroppsligar idéen, ”Det kommer inte att finnas tillräckligt åt alla så jag försäkrar mig om att det finns tillräckligt åt mig.” En annorlunda respons skulle kunna vara, ”Vissa har inte tillräckligt så jag kommer att dela vad jag har med dem.” Ska vi vara överlevare eller hjälpare? Vad är livet till för?
De frågor som fram tills nu främst har lurat i aktivistiska marginaler, börjar nu även ställas av den stora massan i högre utsträckning. Vad ska vi göra med de hemlösa? Vad ska vi göra med människorna i fängelse? I tredje världens slumområden? Vad ska vi göra med de arbetslösa? Vad händer med alla hotellarbetare, Uber-chaufförer, rörmokare, vaktmästare, busschaufförer och kassörskor som inte kan arbeta hemifrån? Nu, äntligen, blomstrar idéer som skuldsanering av studenter och en allmän grundlön. Genom att ställa frågan ”Hur skyddar vi högriskgrupperna mot covid?”, kan vi även ställa oss frågan ”Hur tar vi hand om sårbara personer i allmänhet?”
Det är den impulsen som väcks i oss. Oavsett våra ytliga attityder om covids allvarlighetsgrad, ursprung eller bästa hanteringssätt. Den säger oss, låt oss bruka allvar om att ta hand om varandra. Låt oss komma ihåg hur värdefulla vi alla är och hur värdefullt livet är. Låt oss inventera vår civilisation, skala av den in på bara benen och se om vi kan bygga en som är vackrare.
Medan covid väcker vår medkänsla inser fler och fler av oss att vi inte vill tillbaka till en normalitet som så desperat saknar just detta. Vi har nu chansen att smida en ny, medmänskligare normalitet.
Det finns hoppfulla tecken på att det är detta som händer. USA:s regering, som länge har verkat styrda av hjärtlösa företagsintressen, har frigjort hundratals miljoner dollar i direkt betalning till familjer. Donald Trump, inte känd som en förebild för medkänsla, har lagt ett moratorium för pantövertaganden och vräkningar. Man kan säkerligen ha ett cyniskt förhållningssätt till denna utveckling; trots det förkroppsligar dessa åtgärder principen om att ta hand om de sårbara.
Berättelser om solidaritet och helande hörs från hela världen. En vän berättade att han gjort försändelser på 100 dollar var till tio främlingar som var i akut nöd. Min son, som tills för några dagar sedan arbetade på Dunkin´ Donuts sa att kunderna gav fem gånger mer dricks än normalt – och de är arbetsklass, många av de är latinamerikanska lastbilschaufförer, som själva har en instabil ekonomi. Doktorer, sjuksköterskor och ”viktiga arbetare” i andra yrken riskerar sina liv för att tjäna allmänheten. Här finns fler exempel på detta kärleks- och vänlighetsutbrott, med tillstånd av ServiceSpace:
Kanske är vi mitt i att leva in i den nya historien. Föreställ er det italienska flygvapnet använda Pavarotti, spanska militären utföra servicetjänster, och polisen på gatan spela gitarr — för att *inspirera*. Företag som ger oväntade löneförhöjningar. Kanadensare som startar “Kindness Mongering.” En sexåring i Australien som förtjusande skänker sin peng från tandfén, en åttondeklassare i Japan som gör 612 masker, och unga människor överallt som handlar åt äldre. Kuba som skickar en armé “vitrockar” (doktorer) för att hjälpa Italien. En hyresvärd som tillåter hyresgästerna att bo kvar utan att betala hyra, en irländsk prästs dikt som viraliseras, handikappade aktivister som producerar handsprit. Föreställ er. Ibland speglar en kris vår djupaste impuls — att vi alltid kan svara med medkänsla.
Som Rebecca Solnit beskriver i sin fantastiska bok, A Paradise Built in Hell, frigörs ofta solidaritet av katastrof. En vackrare värld glimmar precis under ytan och skymtas närhelst systemet som håller det under ytan förlorar sitt grepp.
Under en lång tid har vi, som kollektiv, stått hjälplösa inför ett allt sjukare samhälle. Vare sig det gäller försämrad hälsa, sönderfallande infrastruktur, depression, självmord, beroende, ekologiskt förfall eller koncentration av rikedom, är symptomen på den utvecklade civilisationens sjuklighet lätta att se. Men vi har suttit fast i systemen och mönstren som skapat dem. Nu har covid gett oss en möjlighet till återställning.
En miljon vägskäl ligger framför oss. Allmän grundlön skulle kunna betyda ett slut för den ekonomiska osäkerhet och medföra ett blomstrande av kreativitet när miljontals har befriats från det arbete som covid har visat oss var mindre nödvändigt än vi trott. Eller så kan det innebära, med decimeringen av småföretag, ett ökat beroende av staten och att de utfärdar ett slags stipendium som kräver stränga villkor. Denna kris skulle kunna störta sig in i totalitarism; medicinskt militärt undantagstillstånd eller en holistisk renässans; större rädsla för den mikrobiologiska världen eller en större motståndskraft i deltagandet i den; permanenta normer för social distansering eller en förnyad önskan att förenas.
Vad kan vägleda oss, som individer och som samhälle, när vi vandrar genom vägskälens trädgård? Vid varje vägskäl kan vi vara medvetna om vad vi följer: rädsla eller kärlek, självbevarelse eller generositet. Ska vi leva i skräck och bygga ett samhälle baserat på det? Ska vi leva för att bevara våra separerade jag? Ska vi använda krisen som vapen mot våra politiska fiender? Dessa är inte allt-eller-inget frågor, enbart skräck eller enbart kärlek. Det är att ett nästa steg av kärlek ligger framför oss. Det känns vågat, men inte obetänksamt. Det värdesätter liv medan det accepterar döden. Och det litar på att med varje steg, kommer nästa att synliggöras.
Tro för all del inte att välja kärlek över rädsla är något som kan uppnås enbart genom en viljeakt och att rädsla kan övervinnas som ett virus. Viruset vi möter här är rädsla, vare sig det är rädsla för covid-19 eller rädsla för den totalitära responsen på den, och detta virus har även det sin grogrund. Tillsammans med beroende, depression och fysiska nedsättningar blomstrar rädslan hos människor som lider av separation eller trauma. Det kan vara nedärvt trauma, barndomstrauma, våld, krig, utnyttjande, försummelse, straff, fattigdom och förtryck, normaliserat trauma som påverkar nästan alla som lever i en pengastyrd ekonomi, genomgår modern utbildning eller lever utan gemenskap eller anknytning till en särskild plats. Denna utgångspunkt kan förändras, genom traumaterapi på individuell nivå, genom systematisk förändring mot ett mer medkännandesamhälle och genom att förändra det grundläggande narrativet om separation. Det separata jaget i en värld fylld av det Andra, mitt jag separerat från ditt jag, mänskligheten separerad från naturen. Det finns en djup rädsla för att vara ensam och det moderna samhället har gjort oss mer och mer ensamma. Men tiden för Förening är här. Varje handling av medkänsla, vänlighet, mod eller generositet får oss att läka från historien om separation då det försäkrar både aktören och åskådaren om att vi befinner oss i detta tillsammans.
Jag kommer att avsluta genom att påpeka ytterligare en dimension av förhållandet mellan människor och virus. Virus är väsentliga för utvecklingen, inte bara för människor utan för alla eukaryoter. Virus kan överföra DNA från organism till organism, ibland förs det in i bakteriefloran (då kan det bli ärftligt). Känd som den horisontala genöverföringen är detta en primärmekanism i evolutionen som tillåter livet att utvecklas tillsammans mycket snabbare än vad som är möjligt genom slumpmässig mutation. Som Lynn Margulis en gång sade, ”vi är våra virus”.
Låt mig nu våga mig in på spekulativt territorium. Kanske har de stora sjukdomarna i vår civilisation snabbat på vår biologiska och kulturella evolution, förlänat genetisk nyckelinformation och erbjudit både individuell och kollektiv invigning. Skulle den pågående pandemin kunna vara just det? Nya RNA-koder sprids från människa till människa, fyller oss med ny genetisk information; på samma gång mottar vi andra, esoteriska ”koder” som kommer med de biologiska, avbryter våra skildringar och system på samma sätt som en sjukdom avbryter kroppslig fysiologi. Fenomenet följer mallen för initiationsriten: separation från normalitet, följt av ett dilemma, sammanbrott eller en svår prövning, följt av (om det ska fullföljas) reintegration och firande.
Nu kommer frågan: Initiation till vad? Vad är denna initiations speciella natur och syfte? Det populära namnet för pandemin ger en ledtråd: coronavirus. Corona är en krona eller krans (även ljusgård eller stjärnornas lysande atmosfär). ”Nya coronaviruspandemin” betyder ”en ny kröning av alla.”
Vi kan redan känna kraften av vilka vi kan bli. En sann regent flyr inte i skräck från livet eller döden. En sann regent dominerar och erövrar inte (det är en skuggarketyp, tyrannen.) En sann regent tjänar folket, tjänar livet och respekterar alla människors självbestämmanderätt. Kröningen markerar uppkomsten av det omedvetna i det medvetna, kristalliseringen av kaos till ordning, transcendensen av tvång till val. Vi blir makthavarna över det som styrt oss. Den nya världsordningen som konspirationsteoretikerna fruktar är en skugga av den fantastiska möjlighet tillgänglig för suveräna varelser. Inte längre slavar under rädsla, kan vi bringa ordning i kungariket och bygga ett avsiktligt samhälle på kärleken som redan skiner igenom sprickorna i den separerade världen.